Redan när jag gick på högstadiet ville jag bli journalist. Men trots att jag under skoltiden gjorde praktik på båda Laholms lokaltidningar så kan jag inte riktigt minnas VARFÖR jag ville det. Inte mer än att jag gillade att skriva och berätta. Och att prata, förstås.

Mitt VARFÖR dök istället upp ett antal år senare när jag mitt uppe i en helt annan karriär blev påmind om vad som var barndomsdrömmen.

Mina betyg på gymnasiet var nämligen lite för dåliga för att komma in på journalisthögskolan, så istället blev det plan B; att jobba med barn och ungdomar.

Jag utbildade mig till Fritidspedagog och hamnade redan under praktiken på ett behandlingshem för unga narkomaner. Det blev också mitt första jobb efter examen.

Åren inom narkomanvården erbjöd livserfarenhet, fina minnen och flera livslånga relationer. Men framförallt fick jag en rejäl lektion i hur livet kan vara om man inte, som jag, vuxit upp i en trygg tillvaro i en kärnfamilj i ett villakvarter i en halländsk småstad.

Denna ganska brutala och synnerligen värdefulla insikt om hur livet också kan vara, och vad som kan få unga människor att hamna snett, startade lågan som sen kom att brinna för att få människor att förstå varandra och våra olika förutsättningar.

Och under alla dessa år så är det förståelsen som varit min drivkraft. Den har varit mer central än att gräva och avslöja eller jaga nyheter.

Icke desto mindre har jag ägnat 25 år i radions tjänst åt att vara just nyhetsjournalist.

Under mina 15 år på Radio Halland gjorde jag det mesta: Jag var reporter, nyhetssändare, producent, programledare och valansvarig, innan jag 2012 flyttade till Stockholm för jobb på Ekot. Där jobbade jag på flera av Ekots redaktioner såsom P1 Morgon och Studio Ett, som bland annat producent och programledare. Jag har genom åren också gjort kortare sejourer på Karlavagnen i P4 och Människor och tro i P1.

Och en vecka varje sommar tar jag på mig “rockjournalisthatten”, och bevakar Sweden rock festival med ett gäng radiokollegor.

Men efter ett knappt decennium i huvudstaden blev längtan till Halland för svår.

Framförallt kände jag att jag slet hårt på ett stressigt jobb utan att göra det jag allra helst ville. Jag tröttnade på nyhetsloopen och kände mig lite för långt borta från verkligheten. Jag ville hem till “mina” människor i Halland och göra journalistik om sådant som är viktigt för dem.

Stukad av en utmattningssjukskrivning behövde jag också själv få sätta tempo och förutsättningar. Och så ville jag få bestämma själv vad som ska berättas, och hur.  

Jag älskar ju det här jobbet och jag behövde få ha roligt igen.

Så då blev det en egen sajt. En sajt med höga ambitioner om att både berätta människors historier och sätta dem i ett större sammanhang. Det blev artiklar till sajten och så småningom även en podd. Men när vi nu skriver januari 2023 är Livet i Landet en ren intervjupodd som kommer en gång i veckan. En person ger just sin pusselbit av hur det är att leva i landet Sverige idag. Förändringen är en anpassning efter en praktisk verklighet där podden ska kunna produceras parallellt med betalda uppdrag och komma ut regelbundet.  

Jag slår mig ner vid olika köksbord och träffar kända och okända, vänner och bekanta som berättar om vad som är viktigt för just dem och hur de har det. 

Det kan vara kändisar eller makthavare, men oftare din granne eller din mammas vårdbiträde. Det handlar sällan om glitter och glamour och sånt som skapar rubriker, utan snarare om vanliga liv och en grå vardag.

 För det är det jag efter alla dessa år i yrket framförallt är nyfiken på just nu. Hur har människor det? Och vad säger deras liv om vilket samhälle vi har och behöver?

Linda Thulin